Tenkara, Vättern, bäckafiske och förberedelser för Dalarnaresan

Tenkara - japansk flugfiskekonst

Långa fjäderlätta flugspön, utan rulle och ingen fluglina. Ja detta kan låta en smula märkligt. Men nog ville jag prova när tillfället gavs då Conny i Habo SFK med initiativ från Peter drog ihop till en Tenkaraintroduktion. Tekniken var helt annorlunda än vid "vanligt" flugfiske. Och det tog en liten stund innan det lossnade för mig. Och ska jag vara helt ärlig, så lär det ta ett bra tag framöver om jag ska behärska Tenkara till fullo. Det jag hade svårast för var att kunna utnyttja linans fulla längd, vilket är ett måste då linan är en drygt en spölängd. Efter lite trix lyckades jag få en liten öring. Riktigt häftigt. Tenkara är helt klart värt att fortsätta prova. Lite konstigt att det inte är vanligare i Sverige med det här flugfisket.

Conny lär mig Tenkara (© Peter Elofsson)

Tillbaka till 7'-flugspöet

Det har fram till skrivandet stund blivit några tillfällen för fiske i strömmande vatten. 

Ett av tillfällena blev väldigt speciell. Det började med ett kanonfiske och 21 öringar på elk hair caddis tricoloren. Detta på bara några timmar. Men sen stendog fisket. Och anledningen visade sig i vattnet längre uppströms. Vattnet var ytterst grumligt med en stank av diesel, som fick näsan min att slå bakut. Eftersamtal med Länsstyrelsen och kommunen så skulle de åka ut och titta på utsläppet. De misstänkte att dagvatten och spillvatten orsakat föroreningarna. Själv åkte jag ut dagen efter för att kolla. Nu såg vattnet riktigt bra ut, tack och lov. Jag gjorde några provkast för att se om fisken var kvar. Och jajemen det var de.

Svårfiskat under träden. Men det gick

Johan lurar kräsen Öring

Vacker syn

Ny flugask införskaffad. Här är det inte "match the hatch" som gäller, utan här följs veckans dagar. 

Förorenat

Dagen efter

Inte ett vak. En kanotist berättade för mig att han närmre Jönköping sett mängder med Harr gå upp och vaka. Kan  det vara så att Harren i södra Vättern rör på sig mer än Harren mer norröver?

Uppladdning för Dalarna

I skrivandets stund laddas det för fullt inför Dalarnaresan. Just nu binder jag Humpy's för de hårdare strömpartierna.

Planen var att slänga ihop några Humpy's(första gången jag binder dessa). Det var tydligen inte "bara att slänga ihop" dessa för mig. När jag sätter en och annan fluga, brukar jag fundera om det är värt mödan och slitet att försöka få tag på flugan. Det som brukar avgöra är hur lång tid flugan har tagit att bindas. Så förlorar jag en Humpy lär jag simma västerdalälven uppströms för att rädda den.

Humpy #12 longshank. Här har jag foam som ryggsköld. Jag laborerade även med material till kroppen: glowbrite, cdc och flyrite. 

Danica och Vulgatatider

Bäckafiske Olive Day

Detta var melodin för dagen. Olive dagsländeimitationer i storlek #14 och #16. Men till en början var frustrationen på gång. Fisket fungerade inte alls. Strömmarna och lugnpartierna var korta och innebar "draggande" flugor som fisken inte ville ha. För visst måste fisk finnas här?! Det såg ju så bra ut. Ny taktik. Korta kast och försöka få enbart flugan att ligga på vattenytan. Det gav genast resultat.

Minst idag. Allt som allt 7 öringar

Kalvsjön och Wexiö flugfiskeklubbs vatten

Vulgatorna skulle vara på g och Johan och jag mötte upp vid Kalvsjön runt 12. Fisken vakade sporadiskt. Lika sporadiskt var Vulgatorna. Johan fick två snabba på Vulgataimitation. Men sen dog vaken mer eller mindre ut. Nordanvinden och ett stort fisketryck kan ha gjort att fiskarna var kinkiga. I stort sett gick vi runt sjön i letandet efter lugna vattenytor med kläckningar och vakande fisk. Vi hittade efter mycket om och men en fin yta att fiska på. Äntligen hade jag ett vak att fiska på. Jag band på en klinkhammer ala Vulgatakläckare, och en Regnbåge sög ner flugan. Efter den fisken beslöt vi oss ändå för att ge upp Kalvsjön för den här gången. Fiskesuget fanns dock kvar. Efter en pizza så åkte vi till klubbsjön. Och det kändes genast riktigt bra. Fisken gick och vakade för fullt, och insekterna kläckte. Fisken var lynnig i sina hugg. Ytterst försiktiga och svårkrokade. Men det blev tre krokade öringar och en mört på torrt.

Mer från bäckarna

Tänk att lugnpartierna i de strömmande vattnen genererat flest hugg för mig. Riktigt spännande, då det kräver lite extra av fiskaren. Fisken har ju nämligen längre tid att inspektera flugan.

Jag har mer och mer börjat krypa mig fram till vattnet, efter att snackat en del med Johan då han höjt fångstresultaten rejält efter att vara mer försiktig vid vattnet. Några saker som funkat bra för mig är att krypa och smyga fram, sitta eller stå på knä och fiska. Dör vaken ut så har det funkat fint att sitta ner och vänta. Rätt vad det är börjar det vaka igen. Och till och med nedströms. Denna fisk är en nedströmsfångad öring på blue dun ala Westrin #22.

Och ännu mer...

Årets fiskestund

Jag och Johan har haft två toppenturer efter smålands öringar. I en bäck vi fiskat mycket i, fick vi uppleva en med småländska ögon mätt, gigantisk Danicakläckning. Och det stod öringar precis överallt och åt Danicor i alla dess former. På film har jag till exempel en liten öring som gång på gång hoppar efter en stor Danica. Till slut lyckas öringen få tag på sländan. Vi ställde oss frågan. Var i hela värden finns all öring annars? Och vid andra fisketurer, var finns de då mån tro?

Toppen för mig blev en för den här bäcken gigantisk öring som högg på en Chuck Caddis(dessa har funkat bra vid Danicakläckning). Ett ordentligt vak och flugan var slukad. Fisken simmade kors och tvärs, jag stod helt plötsligt invirad i massa fluglina. Tack och lov kunde Johan hjälpa mig med håvningen.

Lägg märke till läppen. Vet ej vad som orsakat det

Då var spöet av

Klart vatten. Fisken stod längs kanterna. Tyvärr fick man bara en chans/fisk

Låg profil = mer rsultat

Ett par dagar efter åkte Johan tillbaka. Men upptäckte till sin fasa att att fiskevästen med flugorna i. Men en inbiten fiskare ger aldrig upp. Johan klättrar upp i ett träd där han vet att han satt en fluga dagarna innan. Yes, flugan sitter kvar, och Johan kan börja fiska. Efter varje drift, tork av flugan i t-shirten, några luftkast och ut med flugan. När Johan väl satt sin enda fluga, så hade han skrapat ihop upp emot 10 öringar. Starkt jobbat!!

Öring, öring och lite annat

Kiloöringarnas dag

Det har nu blivit en hel del turer till klubbsjöarna. Och det slutar som vanligt med att jag står och harvar efter ena gölens vakande öringar. Så blev det även förra veckan. Men först togs ett besök vid klubbsjöns minsta göl. Jag hade precis träffat på Peter vid parkeringen och vi beslöt oss för att sällskapa till  och vid gölen. Efter en försmädlig bom på en vakande öring där mothugget gjordes på tok för tidigt(Svårt att låta bli att höja spöet när det smäller till), så gick vi tillbaka mot huvudgölen. Peter skulle ta en matbit. Själv så fick ätandet vänta tills jag kom hem. Jag började stövla mig bortåt Öringgölen. Mest var jag sugen på att se om mina nybundna Irish May flies skulle fungera. Sist skrev jag om den lyckade bekantskapen med "the Silver Drake". Nu hade jag suttit hemma och improviserat ihop en ny irländsk fluga.
Två snabba hugg på den i ytan liggandes flugan, visade att mönstret verkade vara gångbart. Det fortsatte med någon miss. Det började snurra i huvudet, varför missar jag varje mothugg. Det är riktigt segt när sådant börjar sätta griller i huvudet. Men samtidigt kändes det tillfredsställande  att veta att fisken fortsatte att vilja ha min nya fluga. Vid en bom, så var det som vanligt att dra in flugan för ett nytt kast. Men nu han jag knappt dra in flugan förrän det högg. Och det högg riktigt brutalt.Tyvärr blev det nitlott igen med krokningen. Men i detta ögonblick gick det upp för mig att den irländska May fly verkade vara en dräpare även vid hemtagning. Nu gick jag mer och mer in för att fiska fluga som våtfluga(vilket många irländska mönster från början är). Så melodin blev: Ut med flugan mot vakande fisk, låt flugan ligga. Händer det inget så börja stripa flugan i ytan eller strax under ytan. Ibland med paus. Första fisken som satt på kroken kände jag snabbt att den var mycket tyngre än halvkilosfiskarna jag fått innan i gölen. Jag hade en stund att drilla. När fisken var håvad såg jag hur stor och fet den var. YES! En sådan go känsla. Allt var perfekt. Jag hade till och med fått hugget och drillningen på film. Nu skulle bara kameran riggas med självutlösare, så att fisken kunde förevigas. Tiden räknade ner och lampan började indikera på att det var någon sekund kvar. Då spritter fisken till något hejdlöst, och kvar står jag med skägget i brevlådan. Hur blev då kortet... hann kameran ta kortet innan fisken hoppade tillbaka i gölen? Ja, här är kortet...

Snöpligt

Ja efter sådan fadäs så får man allt ta några djupa andetag, skratta åt eländet och hoppas att Öringarna vill fortsätta hugga. Och jajemen. De högg för fulla muggar.
När den korta fiskestunden var över hade jag skrapat ihop 7 fina öringar(som givetvis fick simma åter). 4 av fiskarna vägde helt klart runt kilot. Den största fisken mätte jag innan det tarvliga kortförsöket. Dryga 50cm fet och rund. Så drygt 1,2kg skulle säkert vara möjligt. Kanske till och med mer. Men det lär jag aldrig få reda på.

Peter svingar för fullt

En av de mindre. Ja då funkar korttagningen minsann 

Bindbeskrivning: May fly IFS Tobi 

Krok: Ja det är en fördel...

#12 long shank hullinglös (Tack Johan!)

Bindtråd: rusty

Kropp: IFS Claret dubbing 

Kroppshackel: Cree tuppsadel palmerhacklad

Ribbing: Glow brite orange

Stjärt: Coq de Leon

Collar hackle #1: CDC 

Collar hackle #2 French Partridge orange

Stor fördel att den kan fiskas på så många sätt!

Vänstra flugan

De strömmande vattnens Öringar

Ja, mestadels har turerna gått till stilla vatten. Men fler och fler fisketillfällen vid de strömmande vattnen har det blivit. Och oj vad kul det är. Men vid första stället fanns inte ett liv. Eller om det kan ha varit så att de inte ville hugga på torrfluga?! Platsen var första gången som jag provade. Det såg riktigt fint ut. Och jag kommer ge det fler chanser. Jag åkte till ett säkrare kort, för att om möjligt kunna dra lite slutsatser om det var så att fisken inte ville ha mina torrflugor. Vid ett lugnstråk vakade öringarna frekvent. Ja de rent av hoppade spikrakt upp för att norpa åt sig godbitarna i luften. Lite på samma sätt som jag hade iakttagit i klubbgölen. Det blev några missade mothugg. Men samtidigt ett bevis på att flugorna dög. På ett par halvtimmesfisketurer blev det 4 fiskar. 

Tagen på klinkhammer med mitt nya '7 spö (Shakspeare)

Missade kort och lyckade filmtagningar

Efter att ha tappat den fina öringen precis vid korttagningen så blev jag påmind om alla de fångster som etsat sig fast lite extra i minnet av olika anledningar. Många av dessa har berott på kameran.

Jag mins speciellt en fin bäcköring jag fick för en fyra år sedan. Täckningen med prickarna var magnifik. Speciellt var att Öringens fettfena var helt blodröd. Riktigt läckert! Något jag aldrig sett tidigare, och inte sedan dess heller. Var var då kameran. Jo hemma någonstans. Jag hade helt enkelt glömt kameran. Och jo, det går absolut att ta kort med mobiltelefonen. Ja det är lätt att vara efterklok.

Ett annat tillfälle från i år. Jag hade lyckats rigga upp filmkameran en meter från en vakande fisk. Dessutom lyckades jag krypa i position för att kunna placera ut min "Silver Drake". Kastet landade fint i den tidigare vakringen. En handfull sekunder gick, så gick en öring upp och slukade flugan i ett vackert vak. Till råga på allt så satt krokningen och drillandet fortlöpte smidigt. Allt hade gått som på räls. Men givetvis hade jag glömt att trycka på REC. Mycket irriterande. Att på film se en öring på nära håll gå upp och ta en torrfluga. Det är för mig det ultimata. 

Filmredigerandet har stått stilla ett tag. Men jag är i stort sett klar. Jag ska bara lägga till lite musik.

Filmandet i år, har hittills gått klockrent förutom det ovannämnda. Men. Jag är i stort behov av en ny kamera. Min undervattenskamera som jag lyckas slå på tills den fungerar har dock inte den bästa skärpan. En GoPro-kamera vore toppen.

Det kläcker! Mellan hopp och förtvivlan

Habo SFK's klubbsjöar

I snö blandat med sol fick jag min första Regnbåge i klubbsjöarna. Fisken vakade som tokar i det dåliga vädret. Fisken simmade runt fötterna där jag hade vadat ut. Men någon torrfluga ville de inte ha. När det mer och mer blev tydligt att de inte skulle hugga på torrt så satt jag på en liten svart och röd streamer. Det högg direkt. Men ytterst försiktigt. Det dröjde ett par tre hugg innan jag lyckades med krokningen. En tvåkilos lekfärgad Regnbåge.

C&R

Glupsk liten öring

Klubbsjöns öringar

Här har jag spenderat största tiden av mitt fiske. Mycket trevlig göl med vakvillig öring. Det jag märkt under turerna är att fisket blir svårare och mer frustrerande ju mer fisken vakar. De verkar då föredra nymfen under en kläckning. Detta har jag iakttagit t.ex när vassländan kläckte. Jag satt en lång stund och spanade på en vasslända som försökte få vingarna att bära. Den kryssade mellan de vakande öringarna. Det verkade dock som om öringen ratade sländan i dun-stadiet. Men så såg jag sländan försvinna i en virvel. Yes en öring tog den. Jag kastade ut en imitation och lät den ligga länge länge. Det blev medicinen. Så lärdommen har blivit: Vid få vak. Prova strandnära. Då brukar det hugga direkt. Ju fler vak. Då gäller det att  ha lite is i magen och låta torrflugan ligga länge länge. Ibland med ett litet aptitretande ryck.

Riktigt kul att Irländska mönster fungerar

Så här kan det se ut när öringen vakar för att i nästa skede sluka torrflugan. I det här fallet en Silver Drake(Sam McGowan)