Semester...
Nu skulle det njutas. Efter ett trevligt 90årskalas för frugans farmor. Så styrdes kosan mot Sälen och lugn och ro. I början av veckan tänkte jag att jag skulle ta det lite lugnt med fisket. Annars blir jag så ivrig och har svårt att inte låta bli att åka ut. Det var ju trots allt en familjeresa med svärföräldrarna och Emmas ena syster, Jenny. Vädret var fint och vi tog lite kortare promenader till att börja med.
Under tisdagen tog vi en långtur upp mot Tandådalen. Jag velade länge om jag skulle ta med spöet eller inte. Men fiskeutrustningen fick snällt stanna kvar i bilen. Med Aaron 6 månader i babybjörnen hela färden, så misstänkte jag att det skulle bli lite knöligt. Till att börja med kändes det bra att spöet fick vila. Vi vandrade och vrickade runt bland stock och sten tills vi kom fram till en vacker avlång tjärn. Den såg onekligen död ut. Vi satt oss ner och smaskade i oss de goda bullarna som traditionsenligt inköpts vid fjällkyrkan. Njutbarheten började dock bytas ut mot bombardemang från knott och mygg. Hualigen, det gick inte att sitta still. Jag knallade närmre sjön i förhoppning att insekterna skulle vara färre. Då som på en angiven signal började det vaka över hela sjön. Och någraav vaken verkade riktigt tunga. Några på kastavstånd, om man nu hade haft med spöet. En vindpust gjorde att vakandet upphörde.
Vi vandrade vidare i den härliga solen, med knott och mygg i fortsatt antågande. Vi kom fram så vi både passerade och vandrade vid sidan av Fejmån. Vacker å som kändes mer orörd än vid Långtjärnarna. Kristallklart strömmande vatten. Som gjort för smygfiske med lite kortare kast. Ån bytte därefter karaktär till att innehålla lite mer lugna pooler. Och där vakade fisken för fullt.
Vandringsturen var slut, och ja, jag borde haft med mig spöet.
Under tisdagen tog vi en långtur upp mot Tandådalen. Jag velade länge om jag skulle ta med spöet eller inte. Men fiskeutrustningen fick snällt stanna kvar i bilen. Med Aaron 6 månader i babybjörnen hela färden, så misstänkte jag att det skulle bli lite knöligt. Till att börja med kändes det bra att spöet fick vila. Vi vandrade och vrickade runt bland stock och sten tills vi kom fram till en vacker avlång tjärn. Den såg onekligen död ut. Vi satt oss ner och smaskade i oss de goda bullarna som traditionsenligt inköpts vid fjällkyrkan. Njutbarheten började dock bytas ut mot bombardemang från knott och mygg. Hualigen, det gick inte att sitta still. Jag knallade närmre sjön i förhoppning att insekterna skulle vara färre. Då som på en angiven signal började det vaka över hela sjön. Och någraav vaken verkade riktigt tunga. Några på kastavstånd, om man nu hade haft med spöet. En vindpust gjorde att vakandet upphörde.
Vi vandrade vidare i den härliga solen, med knott och mygg i fortsatt antågande. Vi kom fram så vi både passerade och vandrade vid sidan av Fejmån. Vacker å som kändes mer orörd än vid Långtjärnarna. Kristallklart strömmande vatten. Som gjort för smygfiske med lite kortare kast. Ån bytte därefter karaktär till att innehålla lite mer lugna pooler. Och där vakade fisken för fullt.
Vandringsturen var slut, och ja, jag borde haft med mig spöet.
Härefter följde vädermässigt lite sämre dagar och småkrassliga pojkar. Det blev dock ett par korta kvällsturer till Stora Tandån och Myrflodammen. Första turen blev enbart fiske i ån. Ett tiotal öringar som tog på elk hair caddis, griffits gnath och klinkhammer.
Andra turen till samma plats. Nu var goprokameran med och äntligen med ett fungerande sd-kort. Fisken vakade och högg. Men två vale vad myggen och knotten var hemska. Bland det värsta jag varit med om. Jag brukar klara mig rätt bra i mygginfernon. Men nu kröp paniken fram. Jag fick ge upp, och tänkte att dammen kanske skulle vara lugnare. Det var den, men i gengäld så var vinden framme, och det var lite vågigt på ytan. Jag hittade några lugna ytor, och en och annan fisk vakade. En liten öring på 25cm nöp elk hair caddisen. Strax därpå högg det igen. Men jag missade mothugget, jag lät dock flugan ligga kvar med ett efterkommande hasande, och då satt fisken på kroken. Det visade sig vara en finfin öring. Det var nu dags att åka till stugan. Jag gjorde dock några kast ut mot de mer skvalpiga partierna, och visst de både vakade och högg där.
Det var sista kvällen, och dags att sova. Men en retlig känsla av att inte fått komma ut till det som hägrar mest, älven och dess vackra Harrar. Klockan var 4 när det ringde. Hua, det var ju bara någon timme sedan vi matade Aaron. Jag lyckades ställa om klockan till 5.00. Nu kom jag upp tack och lov. Det var veckans bästa väder som visade sig. Morgonfiske är kanske inte alltid det mest optimala. Men jag var så tacksam att det ändå lyckades bli en tur. Jag fiskade av favoritströmmen, och fisken verkade stå lite längre ut. Kanske på grund av det låga vattenståndet. Första hugget kom vid sjutiden, och det var rejält och resolut. Harren satt direkt, och började streta emot. Årets första Harr kunde fotas och återutsättas. Go känsla. Det fortsatte hugga längre ut. Så lite längre kast behövdes. Och det var svårare att precisera kasten. Men några Harrar till blev det innan klockan var 8, och det var dags att bege sig mot stugan för frukost och hemfärd.
33cm
Älven gav som vanligt mersmak, och jag hoppas att det kan bli någon mer resa. Johan, har i dagarna blivit tvåbarnsfar. Stort stort grattis! Och det borde väl firas med en Dalarnaresa?!?! ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar