Efter första öringen så märkte jag att det var markant svårare att kroka av fisk, med en bebis i en babybjörn på magen. I det läget/nivån där jag brukar kroka loss öringen(om jag nu inte lyckas göra det när öringen fortfarande är i vattnet) fanns det nu ett barn vars fingrar gärna ville ta på fisken. Efter lite trixande kunde fisken återutsättas, skönt att se var att den såg ut att vara mycket pigg när den simmade iväg.
Fisk nummer två tog även den på caddis tricoloren. Den var aningen större än den första och jag kände att jag behövde håva den stället för att vada ut i vattnet. Tiden gick och jag hade ett elände att få ut kroken. Den satt illa till och det skulle antagligen vara tvunget att avliva fisken. Jag bad en snabbön och kroken som var omöjlig att få loss satt helt plötsligt inte kvar i fiskens mun. Förvånad tar jag fisken i ena handen och kameran i andra... ett snabbt kort och ner med fisken i vattnet. Tiden gick och det var inte mycket liv i fisken. Den verkade tyvärr mer eller mindre död. Med Isaac hängandes i vågrätt läge så började junior att bli otålig, och vem hade inte blivit det om man blev tvungen att sitta/hänga på det viset. Tiden fortsatte att gå och nu var jag säker på att fisken skulle få följa med hem. Just i det ögonblicket sa jag: "fisk, kvickna till i Jesu namn"... tjoff så stack fisken iväg som när en ko släpps lös efter en lång vinter. Förvånad men samtidigt inte helt förvånad tog jag spöt för att gå mot bilen. Längst ut på linan satt flugan kvar helt intakt. Många skulle säkert skratta och bortförklara händelsen. Men jag tror och är oerhört tacksam att firren kunde få friheten åter.
Jag kommer dock ta mig en funderare på hur man lättast knyter på flugor och krokar av fisk med en bebis på magen.
Nu åker vi hem farsan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar