11/4 När jag begav mig ut mot klubbsjöarna så visste jag att jag skulle ha vinden emot mig. Men att det skulle bli så pass blåsigt så att regnbågsfisket kändes lite småsegt. Dock var Öringgölen prio 1. Men vaken uteblev så det blev ett par timmars harvande efter regnbågen... men utan resultat. Jag pallrade mig tillbaka till gölen med de svartprickiga guldbukarna. Jag gick längs med kanten för att se om det fanns lugna ytor och möjlighet till vak. Inte många, men en del små insekter försökte parera vindbyarna ute på gölen. Då och då steg en öring för att smaka och se om det var någon delikatess som kläckte. Men det kan det inte ha varit. För något vidare vakande av samma öring(ar) var det inte tala om. Så det fick bli att stå tålmodigt och se om någon behagade att slurpa i sig min klinkhammer. Då ringer frugan och undrar hur jag har det. Kändes bara trevligt att samspråka med min bättre hälft! Annars kan telefonringande ute vid fiske vara ytterst enerverande om fisket är som mest spännande.
- Älskling det hugger
Givetvis går en öring upp och hugger efter min fluga. En fluga som säkert legat på samma fläck i en 20 minuter. Just nu skulle det minsann hugga, när det var som mest otajmat. Jag försökte göra mothugg med ena handen samtidigt som jag hade frun i luren. Ja det gick inget vidare, och ingen spänd lina den gången. Vi la på, och jag måttade ut ett nytt kast mot det tidigare huggområdet. En fem minuter gick och ett löjligt försiktigt vak syntes vid min fluga. Mothugget var på tok för våldsamt och jag gick bet även denna gång.
Jag satt mig en stund och passade på att byta fluga. En mygga ala Adams #16 och det var dags att börja kasta igen. För ett nytt vak hade synts ute bland puppskalen. Inget hände. Vinden var bedrövlig och jag halar in flugan för ett nytt kast samtidigt som jag utbrister "eländiga vind". Smack! Från mörkrets djup flyger en Öring upp och suger i sig den för stunden stripade myggimitationen. Mothugget satt i ryggmärgen och första fisken kunde drillas in till håven. Det som började se ut som en bomtur byttes ut till en jackpot.
Lägg märke till den gamla skadan på överläppen
En av de spädaste Öringarna jag fått i gölen. Fisken har säkert simmat länge där.
Efter denna fisk fortsatte jag fiska med myggan. Men jag hade lite huvudbry att fisken högg när flugan stripades. Inget hände mer vid myggfisket. Jag bytte taktik och satte på en klinkhammer #12. Kast efter kast, vinden som spelade mig ett spratt. Lugn fin yta byttes till turbulens deluxe. Ett vak syntes några meter utanför vassen. Snabbt ut med fluga... en kastvind för flugan 5 meter fel. In med linan och nytt kast. Inget händer. Flugan får ligga riktigt länge. Dags att dra in flugan för ett nytt kast. Och tjoff så slukades flugan av en argsint och sprattlande öring. Jaha en öring till på stripad fluga. Kul med öring! Men nog vore det roligare med en vakande öring som går stiger mot en stillaliggande imitation.
Dagens största
Efter fisk nummer två började jag så sakta lunka hemåt. Jag stannade dock till vid en av bryggorna där det för stunden var lä. Inga vak syntes, så det fick bli blindfiske. Efter andra kastet hinner flugan ligga max några minuter innan jag upptäcker att flugrullen och linan är ett enda garnnystan. Inget annat än att ta av spolen och försöka reda ut trasslet. Och reda ut trassel är inte min min starka sida. I ögonvrån ser jag ett explosivt vak och min klinkhammer försvinner ner. Jag släpper rullen, greppar spöet och spänner upp linan. Gissa till min förvåning, så är en Öring krokad. Ibland är det bra med hulling. Jag får in fisken till land för ett snabbt kort. När fisken simmar iväg, står jag nästan med hakan ner till knäna. Hur i hela världen gick detta till. Man brukar ju ibland säga att man ska räkna 1001 eller God save the Queen etc etc. Men i det här fallet funkade visst fixa-trassel-och-spole-med-ena-handen-spöet-på-backen-mothugg. Jajemen så ska det tydligen gå till. Nöjd för dagen och det var dags att åka hem.
spole, lina, spö och en Öring. Vilken soppa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar