Slutet av september
Så med lite trix och fix lyckades Johan och jag få till en höstresa i år igen. Inte helt lätt med väder, vind, jobb, familj och barn. Men pusslandet gick. Vi hade egentligen tänkt åka helgen innan. Men ett skyfall från Norge höjde Västerdalälven, Fulan och Görälven till vårflodsnivåer. Vattnet hade nu gått ner till en aningen behagligare nivå. Men hade flödet och temperaturen stabiliserats så pass mycket att fisken skulle vaka, och hugga på torrflugorna?!Första turen gick till favoritströmmen. Där brukar det vara vinstgaranti. Men vi har nog blivit bortskämda. För hualigen vad svårt det var. Inga vak och bara ett ynka slumphugg på torrfluga. Ja vi prövade även torrfluga med nymf som upphängare, men utan resultat. Vi vadade oss mot base camp vid lugnflytet. Där såg vi en del sporadiska vak. Dessa fick det bli att fiska på, men med vetskapen att det går mycket småfisk där. Då fisken var uppe och vakade så fick vi dem att hugga. Men blindfiske var lönlöst. Vilket skulle visa sig vara melodin för hela resan.
Första dagen skrapade vi ihop dryga 20 Harrar tillsammans. Någon var uppe och nosade på 25cm. Men resten var smått.
Vid detta bakvatten hade vi kalasfiske förra året. Försommarfisket gick inte alls, och likaså nu på hösten. Det som är anmärkningsvärt är att under förra höstens fiske rann sidofåran ut i huvudströmmen. Men under försommaren hade sidofåran torkat ur. Och nu under hösten hade sidoströmmen ändrat riktning.
Ravioli Thai style
Tur nummer två fick det bli fiske kring Sälen. Det kändes nära och bra, med tanke på att vi bodde i Lindvallen. Valet av älv blev Fulan. Vi anade att vattennivån skulle vara mest behagligt där. Vi hade ett par ströhugg på torrt. Men fisket var mycket mycket trögt. Vi vadade oss tvärs över älven mot en mycket lugn yta. Där vakade det, och väldigt nära land. Vi misstänkte att småfisken var på G. Och mycket riktigt. Samma procedur som förra dagen. Då fisken vakade så gick det att lura dem. Men blindfiske var lönlöst. Och fisken... mycket smått. Vi gav upp Fulan och åkte nedströms mot Västerdalälvens lugnare partier. Om det vakade här på kvällskvisten så skulle det kunna bli spännande. Vi gick längs kanten och spanade efter vak. Ett och annat syntes. Och då fick det bli att glida ned i älven. Då fisken var uppe och knyckte något i ytan, så gick det att få dem att hugga. Återigen samma gamla visa. Det började mörkna, och det fick bli ett besök på BurgerKing. Vi samspråkade med några andra fiskare, som inte hade fått en fisk. Så det var fler som hade trögt fiske.
Johan och jag fick ett 10-tal Harrar tillsammans.
Det får väl symbolisera lördagens fiske
Söndag
Avslutningsdagen blev Malung och Västerdalälven. Vi började dagen med att vada oss uppströms där lugnflytet och strömmen möts. Vi hade ingen lycka med torrflugorna. Så combon med torrfluga och nymf som upphängare blev valet för mig. Johan gick över till tjecknymfande. Ett par hugg, på torrflugan men miss i krokningen. Men jag nötte på och nötte på med drifter över samma fläck. Och då högg fisken när nymfen steg upp mot ytan. Nu satt krokningen och en 20cm harr kunde drillas in och återutsättas. Någon fisk till på nymf, och det blev dags för kaffe vid base camp. Vi tog beslutet att göra ett nytt försök vid favoritströmmen. Vi nötte för fulla muggar. Johan vadade sig uppåt mot lugnare partier på högersidan. Då fick jag äntligen en fisk att hugga. Den tog på nymfen i fridriften. Och äntligen en lite större fisk. Den mätte 34cm. Och blev resans största fisk. Nu ringde dte i telefonen, och Johan hade hamnat i ett litet vakkalas. Äntligen var det något som hände. Det kläckten någon form av baetis. Liten dagslända som gör fisken svårflirtad. Men Johan hade knäckt koden, med en bra dagsländeimitation med svarta vingar. Det tog lite längre tid för mig innan jag hittade något som dög åt harren. Mina små dagsländor föll dem inte i smaken. Jag bytte då till en F-fly. Och då började även jag få resultat. Och nu började vi få upp förhoppningarna. För nu vaknade en och annan lite större fisk till. Vakfesten var efter ett tag över, och blindfisket fungerade som vanligt inte. Det sista rycket innan mörkret blev vänster om base camp i lugnflytet. Vi prickade in en liten vakperiod med småfisk. EN liten vindpust och vakandet var över. Närmre 20 Harrar och vi vadade mot land. Nu väntade en lång bilfärd hem till Småland.
Summering:
Det gick upp för oss att vi inte någon gång under fiskeresan såg solen. Det var mulet, molnigt och disigt. Blindfiske fungerade inte alls. Det behövde vaka, och det var då nästan bara smått som högg. Huggen i strömmarna var näst intill obefintliga. Men men, en stor tacksamhet att vi fick till en höstresa. Och kanske bra för oss att få ta del av ett lite trögare fiske.
34cm ursäkta bild och hantering
Sista vadningen
Fisket på hemmaplan...
Efter Dalarnaresan har det blivit 4 små korta fiskepass. Två stycken vid klubbsjöarna, och två stycken vid Vättern. Jag fokuserar skrivandet på fiskepasset igår (11/10).
Solen hade tittat fram och vindarna var svaga. Så fort jag hade slutat jobbet, så åkte jag mot östra sidan av Vättern. Det skulle visa sig vara ett dumt beslut. Den svaga vinden var ändå så pass påtaglig att sjön var lite väl gropig på den här sidan. Jag fiskade en timma utvadad längs kanten. Inte ett vak, trots en del insekter kring vattenytan. Blindfisket resulterade i ett litet hugg. Ingen känning vid mothugget. Hmmmm var det Löja eller småharr mån tro?! Jag tog beslutet att lämna östra sidan, och bege mig mot västra. Här möttes jag avspegelblanka ytor närmast land. Jag gick en bit längs kanten och spanade efter vak. Som vanligt var det vakfritt. 2015 hade det garanterat vakat här. Jag fortsatte spana, fast nu längre in mot land. Små vakringar uppdagades bland de nedfallna löven. Första tanken var, att det rörde sig om Löja eller Mört. I brist på annat så började jag fiska på dessa vak. I tafsänden satt en liten svart cdc-kläckare. Det tog några minuter innan en liten fisk högg flugan. Ingen stor fisk, men ändå så pass, att den kunde sänka flugan. Den här proceduren fortsatte sex gånger. Nu var jag nästan säker på att det rörde sig om Löja. Dock fortsatte jag fiskandet. Äntligen fick jag en fisk att fastna på kroken. Den gled snabbt ned i håven, där jag tänkte förvara den för observation och återhämtning. Bröstfenorna var orangefärgade, ögonen hade stora svarta pupiller, med en tunn gul ring runt. Och där var en fettfena, och en liten karaktäristisk ryggfena ala Harr. JAAAA det är en Harr. Tänk att det skulle ta:
1 år och 10 månader... Närmre 30 försök med 0 vak, 0 hugg (tidigare i bloggen har jag redogjort för harrfisket på den här platsen 2015, då det alltid var någon form av aktivitet. )
Nu tändes ett lite litet hopp, dock vill jag vara en aningen restriktiv. Om det först nu har visat sig finnas några småharrar, så är ändå frågan var de större tagit vägen, eller om det är så illa att populationen av Harr är så pass utarmad så vissa platser mer eller mindre är ödelagda?!
Lite gropigt på östra sidan
Najs!!!
11 cm
Den här Harren, kan vara den fisk jag värdesätter mest att ha fått i år. Det låter säker jättekonstigt. Hur en 11cm Harr kan betyda så mycket. Men oj, vilken tacksamhet det var att få se detta lilla liv.
Fortsättning på hösten och framåt...
Jag har precis blivit invald som flugfiskeansvarig i Habo SFK. Riktigt spännande! Hoppas det kan bli ett riktigt bra 2018.
Sen börjar det närma sig december. Och då blir det tillökning i familjen. Så nu är det en liten gosing som sparkar hej vilt i frugans mage. Spännande tid framöver!!!
